Unni!

Jag har läst sju av Drougges böcker, och en del är briljanta. Jag älskade "Andra sidan Alex" och "Hella Hells bekännelser" är så jävla underbar, just för att hennes svarta hobby är så förbjuden, snuskig och dekadent. Huvudpersonen, pederasten Hella är uppslukande, men även den slemmiga omgärdande puppan av smutsiga pengar och materialism, tvingar läsaren att äckelfascinerat bläddra vidare i bokjäveln. Samtidigt är det befriande att uppleva ett universum där det är mannen som är objektet, köttstycket, kroppen som skall dömmas och värderas - ungefär som en häst på auktion :)
Men det är väl mitt gamla trista hämndbegär som talar, efter att sedan 14 års ålder ha varit ofrivilligt tillgänglig på glo- och tafsmarknaden, där gubbar från 16-84 års ålder har tagit sig friheten att titta, kommentera, bedömma och i sällsynta fall känna/klämma på mitt och alla andra kvinnors utseende. Sist någon klämde var jag 19 och skallade vederbörande över näsbenet. Det var min kompis kollega, och jag har fortfarande ingen kontakt med kompisen ifråga eftersom hon tyckte att min åtgärd var väl drastisk.
Nu är det ju inte alla som är sådana. Jag försökte t.ex. göra ett omvänt macho-skoj med D om att han var ett stycke kött, men han blev mest sårad. För hans del är vårt metafysiska band mer viktigt, och han klargjorde att han inte var någon docka som jag kan leka som jag vill med eller visa upp som en utställningshund. Hans röst gick upp i falsett och han började svinga pekfingret i sann Riki Lake-anda.
Anywho - Unnis senaste bok - "Boven i mitt drama kallas kärlek" - är fruktansvärt bra. Inte Nobelpris-fenomenal, men så träffande i den detaljerade redogörelse för "åren som gud glömde" då hon var sambo med cp:t Niclas Salomonsson. Detta utmärkta betyg får boken givetvis för att den förmedlar en hög igenkänningsfaktor för min del, då jag för flera år sedan befann mig i ett liknande förhållande. Därför är det extra svårt att läsa boken, jag har ju jobbat skithårt för att glömma och gå vidare. Fast det är ju egentligen därför den är så bra - för varför ska jag glömma och gå vidare? Är det inte bra att vara arg och förbannad, att göra det svårt för alla abusive bastards? Att använda erfarenheter på ett konstruktivt sätt? Jag tror att det är bra, nu ska jag dricka vin, kanske senare gå ut och knacka hustrumisshandlare.