Ännu lite senare..

Och så var det 2011. Intervallerna är långa mellan blogginläggen, men desto mer finns att berätta då jag skriver!

Min Stella är borta för alltid. Hon gjorde utfall mot en liten hund i våras (den 8e maj för att vara precis), och den hunden blev ganska illa tilltygad (dock ej livshotande). Jag gjorde så mycket jag kunde i form av kurser, hundcoachning, hundmötesträning osv. men ingenting verkar hjälpa mot de aggressioner mot andra hundar som hon hade (förra sommaren bet hon en annan hund, och även min fastighetsskötare fick ett hugg). Om ett barn blev skadat, eller en annan hund var tvungen att avlivas eller dog pga av min egen hund skulle jag aldrig kunna förlåta mig själv, så jag var tvungen att ge upp. Ägarna till den andra hunden ville att jag tog bort henne, men de ville inte göra en polisanmälan. Det var mitt sista alternativ då en omplacering inte var aktuell, jag hade genom min hundcoach försökt att få tag på ett hem med folk som kan brukshundar utan och innan, men det verkar vara omöjligt att få tag på - ingen var intresserad pga att Stella var en blandras med huvudsakligen Rottis och Dobermann i sig. Det är så vidrigt, det känns så orättvist med tanke på vilken underbar, fantastisk, kärleksfull hund hon var. Just nu finns hon uppe i Dalarna, i en urna, och hennes favoritleksak, Snobben, ligger bredvid.

Några roliga nyheter är dock att jag och R ska bli föräldrar! Jag är i vecka 24, mer än halva graviditeten har gått. Det känns overkligt, fantastiskt och läskigt. Men jag har en känsla av att vi kommer att bli fantastiska föräldrar!

Dags?

Nu kan det vara dags att uppdatera den här bloggen, en sisådär 1,5 år senare. Skönt att skriva igen, men jag behövde en paus för att landa. Det har hänt en hel del.

Sommaren regerar hela min värld just nu, med vin, grillmat, båtar, skärgårdsresor, lantställen och snart en bilresa ner till Tyskland, Holland och Luxemburg. Jag och R kommer leva på detta resten av året, så vi går All In! Det blir lätt så när jag pluggar, Rikard är ny på sitt jobb och vi ska köpa lägenhet. Hösten kommer bli en snål tid, men se då har vi en skön sommar att blicka tillbaka på! Sweet.

Min stora sorg; Stella. Hon var mitt allt i nästan två år, men jag var tvungen att ta bort henne. Det är så vidrigt och jag kan inte ta hela historien nu, jag orkar inte gråta mer. Men jag saknar henne och tänker på henne hela tiden. Men det har gått en del tid nu, så jag känner nästan att folk tycker att jag borde ta mig i kragen och blicka framåt. Det är så svårt! Hon sov i min säng under 2 års tid.

Hmm, vi tar den historien sen som sagt.

nya tider - nya utmaningar

Jag har inte skrivit på ett tag eftersom det har hänt så mycket. D & jag har gjort slut, jag har träffat en ny stjärna, D har träffat en ny förmåga, jag har renoverat och sålt lägenheten och köpt en ny, börjat på min nya tjänst, stella har tvingats sluta på sitt dagis och ska börja på ett nytt och lotta har blivit mamma. Sådär - i stora drag är det väl vad som skett.


Men jag har aldrig mått så dåligt som under den här tiden, jag trodde ju att jag var en tuff tjej, men där misstog jag mig. När man föreställt sig en helt liv tillsammans med en annan människa - en föreställning som sedan försvinner - är det som om en känslomässig atombomb utplånar hela ditt själsliv för att en helt ny värld sedan ska växa fram ur detta sargade mentala ökenlandskap. Försiktigt och trevande. Det var dagens poesi.

Jag vill aldrig mer vara med om alla dessa tårar och känslor. Av erfarenhet har jag ju lärt mig att känslor mest är till besvär, de står ofta i vägen för rationellt tänkande. Givetvis har jag försökt förtränga så mycket som möjligt genom att dränka mina sorger, snorta bort mina känslor, jobba alla tänkbara tider på dygnet för att sopa undan alla tankar. Men det verkar som om allt kommer ikapp en - det fungerar inte riktigt att rymma från allt. En aha-upplevelse för mig, det har ju alltid fungerat förut? Jobbigt, energikrävande, fördummande och helt enkelt vidrigt är det med dessa känslostormar som kan överraska dig närsomhelst. De flaggar liksom inte ens för sin ankomst utan de kan kasta sig över dig när du som minst anar det. Hemskt.
Fast jag kommer ju alltid tillbaka. Som en gummiboll, som Numminen sade.


Min nya, lite skörare tillvaro, bjuder mycket södermalm, öl, vin och andra läckerheter - det är nästan som att färdas i en tidsmaskin tillbaka till 2005! Men denna gången har jag en vänsterwiggah vid min sida - R - vilken kommer att återkomma framöver.

fredag

Hejhejhej! Löningsfredag! Tjoho!
Jag ska på min första A.W. med P.B. ikväll, det ska bli kul att se hur mina kollegor beter sig med några promille i kroppen. Räknar med att pumpa de flesta på göttigt skvaller, och skapa en intrig här och där kanske :). Sånt gillar jag!

www.maska.nu

Den roligaste hemsidan för er som inte anser att ni får lön för mödan, utan känner er som en kugge i det kapitalistiska maskineriet.

http://davidharvey.org/

Ny sits

Ja, nu har jag för första gången i mitt liv tagit ett riktigt karriärkliv. I november blir jag Nordic Operation Manager på Pitney Bowes Finans Svenska.. Ska bli skoj! Speciellt för min plånbok!
Det här med titlar har aldrig riktigt tilltalat mig, jag har snarare betraktat det som något av en penisförlängare som främst gubbar håller sig med (vad är eg den kvinnliga motsvarigheten till penisförlängare? vaginafördjupare?) - till jag själv fick en titel. Nu kanske jag ska skaffa mig ett fett fallskärmsavtal, börja röka cigarr och köpa luder på helgerna. Jag har faktiskt ett av tre rätt där, jag rökte en massa cubansk cigarr i lördags. Vi hade kräftskiva ute i anrika Enhörna, en ganska blygsam sådan - vi var bara 8 pers - men jag bjöd ändå bort svärfars finaste whiskey (då bjöd jag främst mig själv) och rökte min cuban.. sweet life, jag känner mig som en kronkapitalist!

Vi fiskade t.o.m. kräftorna själva, det har jag aldrig gjort tidigare. Tyvärr är jag ganska mörkrädd vilket är ett problem när man ska ro ut i mörkret och fiska upp små monster ur vattnet (för de ser ju ut som aliens det ser ju alla).

Oftast vill jag ju gärna ge intryck att jag är en orädd tjej, vilket resulterar i att jag aldrig i hela mitt liv kommer att kunna erkänna att jag är rädd för spöken. För trots att jag är en naturvetare i grund och botten och försöker vara så rationell som möjligt i de flesta sammanhang (detta betyder inte nödvändigtvis att jag lyckas), så besitter jag en irrationell rädsla för spöken, vilken jag inte kan kontrollera. Min mamma säger att det beror på att jag tjyvtittade på skräckfilmer när jag var sju, och att jag läste Stephen Kings böcker vid 11 års ålder. Detta behov av att skräckplåga mig själv vet jag inte var det kommer ifrån, för jag kommer ihåg hur rädd jag var de där nätterna när jag låg uppe till två på nätterna och läste "Jurtjyrkogården" eller när grannen kom ned med "Terror on Elmstreet".

Och detta har suttit i sedan dess, vilket jag nu kompenserat genom att skaffa en stor hund. Nu är jag faktiskt inte alls rädd längre, och jag kan t.o.m. ta nattpromenader själv med Stella.

Men ibland kan jag återkalla den där lilla barnkören i t.o.e.s.:

One, two, Freddy's coming for you
Three, four, better lock your door
Five, six, grab a crucifix
Seven, eight, better stay up late
Nine, ten, never sleep again!
(I trailern till de flesta filmerna slutar sången med:
Nine, ten, FREDDY IS BACK AGAIN!)

Fyfan, jag blir nästan lite rädd nu, trots att det är ljusan dag och jag sitter på kontoret. Huga!

På min och Ds första date så tittade vi på en koreansk skräckfilm, "A tale of two sisters". Jag har nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv, men det var främst för att D var med. Han är den bästa skräckeffekten i hela världen tror jag, han skrek och grep tag i mig när det blev otäckt, och mitt hjärta arbetade i 200 knyck genom hela filmen. Men filmen är bra, det är otroligt vackra bilder från den koreanska landsbygden (det är en folksaga från början), så den rekomenderas till den som har en kudde tillgänglig att hålla för ögonen.