Unni!

Jag har läst sju av Drougges böcker, och en del är briljanta. Jag älskade "Andra sidan Alex" och "Hella Hells bekännelser" är så jävla underbar, just för att hennes svarta hobby är så förbjuden, snuskig och dekadent. Huvudpersonen, pederasten Hella är uppslukande, men även den slemmiga omgärdande puppan av smutsiga pengar och materialism, tvingar läsaren att äckelfascinerat bläddra vidare i bokjäveln. Samtidigt är det befriande att uppleva ett universum där det är mannen som är objektet, köttstycket, kroppen som skall dömmas och värderas - ungefär som en häst på auktion :)
Men det är väl mitt gamla trista hämndbegär som talar, efter att sedan 14 års ålder ha varit ofrivilligt tillgänglig på glo- och tafsmarknaden, där gubbar från 16-84 års ålder har tagit sig friheten att titta, kommentera, bedömma och i sällsynta fall känna/klämma på mitt och alla andra kvinnors utseende. Sist någon klämde var jag 19 och skallade vederbörande över näsbenet. Det var min kompis kollega, och jag har fortfarande ingen kontakt med kompisen ifråga eftersom hon tyckte att min åtgärd var väl drastisk.
Nu är det ju inte alla som är sådana. Jag försökte t.ex. göra ett omvänt macho-skoj med D om att han var ett stycke kött, men han blev mest sårad. För hans del är vårt metafysiska band mer viktigt, och han klargjorde att han inte var någon docka som jag kan leka som jag vill med eller visa upp som en utställningshund. Hans röst gick upp i falsett och han började svinga pekfingret i sann Riki Lake-anda.
Anywho - Unnis senaste bok - "Boven i mitt drama kallas kärlek" - är fruktansvärt bra. Inte Nobelpris-fenomenal, men så träffande i den detaljerade redogörelse för "åren som gud glömde" då hon var sambo med cp:t Niclas Salomonsson. Detta utmärkta betyg får boken givetvis för att den förmedlar en hög igenkänningsfaktor för min del, då jag för flera år sedan befann mig i ett liknande förhållande. Därför är det extra svårt att läsa boken, jag har ju jobbat skithårt för att glömma och gå vidare. Fast det är ju egentligen därför den är så bra - för varför ska jag glömma och gå vidare? Är det inte bra att vara arg och förbannad, att göra det svårt för alla abusive bastards? Att använda erfarenheter på ett konstruktivt sätt? Jag tror att det är bra, nu ska jag dricka vin, kanske senare gå ut och knacka hustrumisshandlare.

Väck

Ja, verkligen - väck. Så trött.. så uttråkad, jag vill tillbaka till mitt riktiga jobb.. vickar i repan just nu.

Men till något roligare - Jenny kommer att flytta hem! Hem till Sverige, Stockholm och Norrmalm! Hon har bott i Brighton i nästan 10 år nu, vi bodde där tillsammans under 2000 men jag valde att flytta hem och har bara nöjt mig med att komma och hälsa på vartannat år. Brighton är härligt på många sätt, men det är också ett jävla Babylon för unga tjejer med ADHD - livet är lite för spännande där.

Jenny och jag har upplevt mycket, eftersom vi känt varandra sedan fyra års ålder. Vi gick på dagis tillsammans, i samma klass i låg- mellan- hög- stadium samt samma sak i gymnasiet. Så när jag tänker efter är den här pausen på 10 år när vi varit bosatta i olika länder kanske välbehövlig? Nejdå, vi har sett till att ses så ofta som möjligt, men vi har också haft två väldigt separata liv.. medan vi ändå alltid är på samma nivå när vi ses. Kul ska det bli i a f, att hon kommer hem, snärtan.

Nu vill jag åka hem, det är 30 minuter kvar och jag skulle vilja sula den här jävla växeltelefonen ut genom fönstret, och hade jag min 30.06:a skulle jag skjuta på den innan den når marken.

Mendelsohn och galenbugg

Jag och D har varit på vårt första bröllop. Vi åkte ända till Torsby i Värmland för att få ta del av festligheterna.
Detta är alltså de två doktorander som jag tidigare nämnt (läs här för uppfriskning av minnet) som gifter sig, och som ni förstår var mina förväntningar inte alls särkilt höga.
Kyrkan hade jag fan kunnat hoppa över, jag har svårt för den sortens respektfulla/undergivna tystnad som uppstår i kyrkor. Det är alltid som om Luther själv står i predikstolen och bevakar, kontrollerar att allt går rätt till. Dessutom sjöng D fel i första psalmen, vilket gjorde att jag började skratta hysteriskt - det gick inte att sluta - och drog en massa blickar och rynkade ögonbryn till mig. Sånt gör ju bara saken värre och jag fick tillslut visualisera farmor och farfars gravsten för att all nervositet, rädsla och förväntan som mynnade ut i denna fruktansvärda skrattattack skulle försvinna. Det fungerade.
Brudparet var jättesöta, bruden är gravid i fjärde månaden vilket faktiskt inte syntes (men ungen blir likväl en bastard) och brudgummen hade t.o.m. pingvinoverall.
Efter vigseln var det dags att röra sig mot festlokalen, jag och tobias var hungriga och vinsugna.. Vi började med champagne, det bästa botemedlet då man vill bryta isen. De flesta var hungriga och vi vet ju vad lite sprattelvatten gör med en tom mage. Sorlet steg avsevärt under 10 min, dessutom var förätten (räkcoctail, very retro) redan framdukad, jag var riktigt nära att tjyvsmaka flera gånger.
Och visst, tal om Linnea och Robert i all ära, det var många sådana. Men höjdpunkten var när Linneas faster höll tal och avslutade med att dra alla verser av "Ack Värmeland du sköna" precis bredvid D:s öra. Nu var det hans tur att få skrattnoja, han var tvungen att titta ner i bordet medan resterande gäster funderade på om glasen skulle hålla genom falsksången..
Buggmusiken kom igång (vi var ju i Värmland, Christer Sjögren är obligatorisk på alla Värmländska bröllop) och jag dansade med brudgummens far som slängde om kring mig som en liten vante, han var helt sjukt bra på att dansa!
Tillsist åkte vi hem, vi vaknade nästa dag med finkläderna på oss. Det var bara att tvätta av sig skammen och leta reda på närmsta pizzeria för den näringsriktiga frukost vi var i så stort behov utav.

Undrar vem som gifter sig härnäst..