Men jag har aldrig mått så dåligt som under den här tiden, jag trodde ju att jag var en tuff tjej, men där misstog jag mig. När man föreställt sig en helt liv tillsammans med en annan människa - en föreställning som sedan försvinner - är det som om en känslomässig atombomb utplånar hela ditt själsliv för att en helt ny värld sedan ska växa fram ur detta sargade mentala ökenlandskap. Försiktigt och trevande. Det var dagens poesi.
Jag vill aldrig mer vara med om alla dessa tårar och känslor. Av erfarenhet har jag ju lärt mig att känslor mest är till besvär, de står ofta i vägen för rationellt tänkande. Givetvis har jag försökt förtränga så mycket som möjligt genom att dränka mina sorger, snorta bort mina känslor, jobba alla tänkbara tider på dygnet för att sopa undan alla tankar. Men det verkar som om allt kommer ikapp en - det fungerar inte riktigt att rymma från allt. En aha-upplevelse för mig, det har ju alltid fungerat förut? Jobbigt, energikrävande, fördummande och helt enkelt vidrigt är det med dessa känslostormar som kan överraska dig närsomhelst. De flaggar liksom inte ens för sin ankomst utan de kan kasta sig över dig när du som minst anar det. Hemskt.
Fast jag kommer ju alltid tillbaka. Som en gummiboll, som Numminen sade.
Min nya, lite skörare tillvaro, bjuder mycket södermalm, öl, vin och andra läckerheter - det är nästan som att färdas i en tidsmaskin tillbaka till 2005! Men denna gången har jag en vänsterwiggah vid min sida - R - vilken kommer att återkomma framöver.
