Well asshole, jag vet inte riktigt varför det är så jävla vidrigt att tycka om Sex and the city, medan t.ex. Sopranos är så hyllad, när serien egentligen bara handlar om små pojkdrömmar om att vara en tuff gangster med massor av lösa brudar, bilar och makt. En fantasi om penisförlängare i alla olika former, vilket man försöker att ursäkta med att Tony Soprano går i terapi för att ta reda på vad som felas honom - som ju kan liknas vid SATC:s Carries självterapi när hon analyserar olika frågor i sin kolumn. Och liksom Tony har pengar som han spenderar mycket och gärna så gör Carrie samma sak, vilket då plötsligt ifrågasätts. Karriär, pengar och prylar är liksom inte en singelkvinnas arena, vilket är underförstått i Hans Wiklunds sätt att uttrycka sig. Och leta efter drömprinsen kanske är en gammal klyscha, men det ser faktiskt ut så att folk vill leva i tvåsamhet, och det går att ifrågasätta på många olika sätt, men då föreslår jag att Hans skiljer sig på en gång om han har synpunkter på detta.
"Filmkritikern" verkar ha glömt att han faktiskt själv är beroende av modeindustrin, som han beskriver på detta vis: " – Jag tycker att de ideal som torgförs i filmen, att det viktigaste är att ha en brasiliansk vaxning, en handväska från Louis Vuitton och hitta drömprinsen och gifta sig, är lite bakåtsträvande". Då hoppas jag fan att Hans fru, supermodellen Emma Wiklund, är hårig som en jävla apa och har en fjällrävenryggsäck nästa gång jag ser henne på en reklampelare i tunnelbanan.
Det smakar lite bittert att läsa Hans Wiklunds hårda ord, och jag antar att han har lite egna peniskomplex i och med hustruns framgångar. Dags att sluta sko sig på sin fru kanske? Wiklund tjänar antagligen väldigt mycket mindre än Emma, men förtjänar fanimig ännu mindre. 
Eller Faye Dunaway:
Eller varför inte Jane Birkin... 
