ljunggrens

Jag satt och läste några blogginlägg som handlade om att Sviten ska lägga ner efter ett rån (är man intresserad kan man läsa här och här) och började febrilt leta i mitt hjärnarkiv om jag har något ställe som jag kan kalla mitt eget stammishak? Men nej, inte längre. Tvåsamhetsbubblan har pö om pö genomsyrat hela mitt liv, så att jag numera inte ens har en egen ölhävarstuga. What´s up with that!?
From -99 tom -03 var East min lokal i sthlm, sedan en övergång till Berns under ett år för att sedan via ett växande fotbollsintresse byta stadsdel till Södermalm och under -05 och -06: Kvarnen, Murphys Corner och Underbara.
Men nu? Det är tomt! Jag och D ska ut och äta på fred, får se vilka som följer med, men då är det nog dags att ordna ett eget hak. AG? Det är liksom fel sida av stan, vem fan åker till Kungsholmen för att dricka öl och äta god mat? Men de har jävligt bra lokaler.. svår nöt! Nada är lite för fittigt/trendigt, och PetSound för pretto. Det är så många faktorer som måste stämma - publiken måste vara lagom nerdekad (inte Gröne Jägarn-dekade, men gärna alkoholiserade akademiker), lokalerna lagom otrendiga och charmigt schabbiga, medan menyn måste vara orginell/fräsch/vänliga priser (ingen jävla biff alá Lindström kombinberat med husets röda för 455 kr).

Det påminner mig om en mardrömsupplevelse för några veckor sedan som satte mina grundvalar i gungning: "Är det verkligen värt att gå ut och träffa folk?"
Vi skulle träffa D:s barndomskompisar, tre doktorander i kemi respektive biologi (med växtinslag - växtbiologi? kan man vara doktorand i det?). Anywho, D var jätteglad och kvittrade som en liten lärka på vägen till Krönet där vi skulle ses, och jag tyckte det var roligt att äntligen får träffa dessa prissar som jag hört så mycket om. Samtalet förflöt under den kvart där man klarar av alla formaliteter (boende, arbete/studier, födelseort, ålder och civilstatus). Sedan var det tyst. Min nervositet hjälpte inte ens (jag tenderar att få nervosa mundiarreos) utan tysnaden lade sig som en våt filt över sällskapet. Min bordsdam log vänligt under sin permanentade doktorandlugg och hon lade ett ben över det andra under den vadlånga kjolen. Hennes pojkvän log vänligt han med och deras förlovningsringar glimmade i barljuset. I samma sekund kommer jag på att de ska gifta sig i sommar! I extas över att ha funnit ett ämne snubblade jag över orden när jag började fråga om bröllopet, bara för att bli överröstad av D som också var överlycklig över att jag hade funnit ett så bra samtalsämne. Men underbart är kort, efter fem minuter var detta över. Sedan skulle vi vidare och ÄTA.. Ytterligare tre timmar i detta sällskap.
Ljunggrens hade inte kunnat reservera fler än sju, och när vi kom dit förståd vi att det var för att de hade runda små bord och inte för att det var för mycket gäster. Servitören var otrevlig, rekomenderade bara dyra viner och de små portionerna var otroligt goda och vällagade men för dyra för den kvalitet man faktiskt fick. Så: en tvåa till Ljunggrens som en gång i tiden var trevligt och en etta till sällskapet. Johan och Frida som slöt upp lite senare får en fyra, och Jesse som tillsist kom till Underbara får kvällens femma!

Inte lika trevligt längre