Suu Kyi och sushi

Ska träffa E idag för första gången på ett halvår.. vi ska luncha på vårt gamla favoritställe, det ska bli gøy! Hon är snart färdig med skolan, och som jag avundas henne. Tänk att vara helt färdig med sin utbildning och få börja klättra längs med den berömda stegen.. kalla mig karriärist, men jag är sugen på ett jobb med utmaningar där jag kan ta plats och vara gapig och kanske genomföra något. Mitt senaste jobb var ett bra jobb, lönen var ok i jämförelse med de vårdjobb jag haft tidigare och jag hade bra villkor öht. Men efter ett halvår kunde jag göra det där jobbet med ögonbindel och försökte indikera att det var dags att ge mig ytterligare arbetsuppgifter. Då blev det stopp och min önskan ignorerades i någon slags föreställning om att jag skulle vara företagets röst, men inte så mkt mer. Dvs jag hade en anställning med noll substans, vilket kan få vem som helst att tröttna och det var då vi bestämda oss för att flytta hem. En smart arbetsgivare skulle tagit tillvara de mina ambitioner och förslag. Men är man fast i gamla könsföreställnignar om roller och fördelning av ansvar får man kanske skylla sig själv och jag hoppas att hela företaget går samma öde tillmötes som regalskeppet Vasa.
Annars var porträttet av Suu Kyi i Svd väldigt bra och översiktligt, http://www.svd.se/dynamiskt/utrikes/did_17157563.asp - förutom Indiens president Pratibha Patil och Teresa av Calcutta saknar Asien kvinnliga förebilder.

same

Ja fortfarande är det relativt stressigt att vara hemflyttad. Ett krypande obehag över att vara arbetslös och inte göra någon nytta försöker jag kompensera genom att åka till återvinningen och slänga svärföräldrarnas sopor och bjuda min svåger på kaffe. Som en jävla hemmafruga. Det ska det bli slut på! Vi ska ut och jaga i helgen, så jag får nog skjuta honom i arslet för att kompensera detta sjukliga infall av underdånighet.
Annars jobbar jag på hemsidan, skönt att ha något för händerna:

trött

Fuck ass vad jag är trött.. in i märgen. Flytten gick väl inte helt smärtfritt, men nu är vi hemma hos svärföräldrarna i tryggt förvar. Efter en jävligt fullpackad helg + måndag så ska jag sova igen alla timmar jag missat. Ungefär såhär föreställer jag mig att min natts goda sömn kommer att se ut:

alone

Ensam hemma.. Imorgon är sista dagen på jobbet och D är ute med sina kollegor just nu, jag ska ut med mina imorgon. Kunde hoppat över det för det är verkligen ingen riot, men jag hade inget val.
Nic och Chris sade idag att vi borde ta en kaffe i morgon i a f. En kaffe? Ska jag spendera dyrbar privattid med dem måste jag åtminstone ha några promille i kroppen. Jag ger det fyra timmar, fr 16.00 till kl 20.00 sedan kommer jag slänga öl i ögonen på min jobbarkompisar så att de inte kan se var jag tar vägen, därefter kasta mig ut genom ett fönster (landa på axeln och rulla upp på fötter igen) och springa från den äckliga mc-sylta vi kommer att hamna på.

Ännu en höstbild att vila ögonen på..

veckans tre (inte bara Pamela och Chris har patent)

vin: Amarone Della Valpolicella. Självklart köper jag inte sånt finvin själv utan passar på att dricka så mycket som möjligt hemma hos svärföräldrar eller mina egna päron för den delen. Jag och farsan slåss med lila vinmustash och bruna tänder om den sista droppen vid tvåsnåret, medan D och mamma är gråtfärdiga för att de "vill gå och sova". Vad är det då som gör detta vin så speciellt? Flera faktorer spelar in. Utöver klimatet är det druvorna och tillverkningen. De lokala sorterna rondinella, corvina och molinara har alla sin specifika karaktär. Har jag hört.

skiva: ren, glad rock. Sahara Hotnights "What if leaving was a loving thing". Och hur kan Maria Andersson vara så jävla snygg? Undrar hur det tog slut mellan henne och Pelle egentligen... hon måste dumpat honom. Han kan inte dumpat henne.


serie: drogliberal, rolig och oförutsägbar. Tre måsten i underhållning. "Weeds", säsongerna blir fanimig bara bättre och bättre. Ett litet minus är att man blir grymt sugen på att sätta igång en egen odling, men jag får nog vänta till Svedala har fått pinnen ur stjärten.

Kuba vs jänkarna

Mycket spännade kan hända på väg till jobbet. Den här stackarn möter jag varje dag när hon (eller en kastrerad han) sitter utanför skolan som ligger på vägen till mitt arbete. Hon har lite dålig hållning men annars söt och jävligt trött på barnen som skriker och springer omkring henne. Tänk hur högt ett gällt barnskrik är för ett stackars hundöra som ska höra 4 ggr bättre än oss.


Det är dags att utveckla den symboliska betydelsen av själva namnet Gitmo, som den här bloggen heter.
Under en tid har det varit aktuellt för mig att fundera över människors kontrollbehov. Flera relationer i min närhet har visat sig vara i väldig obalans/ojämlikhet, vilket är ganska deprimerande och tankeväckande. Var kommer det behovet ifrån? "Osäkerhet" säger ni i självgod kör och, ja vaffan det kan väl stämma - men det räcker inte!
Det är här Gitmo kommer in. USA har sedan -61 haft ett handelsembargo mot Kuba, jänkarna valde att isolera ön - de gjorde slut kan man säga. Paradoxalt nog uppför amerikanerna en militärbas på ockuperad mark, i provinsen Guantanamo. Så Kuba blir inte kvitt denna demon, den finns i bakgrunden hela tiden och påverkar allt som sker i landet, t.ex gör handelsblockaden det svårt att importera läkemedel. Det här kanske är för kryptiskt och symboliskt, men om jag sätter det i ett sammanhang;
En part av förhållandet är USA (kontrollerande och stark) och en annan är Kuba (vill efter uppbrottet gå sin egen väg men hindras pga återkommande hot). Och detta drabbar kommande relationer och andra inblandade (kan liknas vid de 47 länder som tillsammans med Kuba krävde att USA skulle lämna marken).

flytt

Sköna höstbilder behövs - för egentligen ser det nästan aldrig ut såhär. Det rör sig om några få dagar under höstmånaderna som innehåller solsken och shit like that. Annars är det faktiskt mest väta och vind (= piskregn i ansiktet)

Ja, det är dags att flytta. Och packa. Och städa. Vilka vidriga omständigheter bara för att man vill byta stad. Men det är det värt - vi ska hem igen.

äntligen

Fan vad skönt att komma igång med skrivandet. Har lovat mig själv att jag ska börja, mest i självterapeutiskt syfte men även för att få gorma lite.. allmänt. Det är kul att vara högljudd och förbannad - speciellt i en blogg som ju är ett slags monolog och ingen kan säga emot. Förutom ett par kommentarer, men det är väl ingen som tar kommentatorerna på särskilt stort allvar i a f?

Pojkvännen sover trots att klockan bara är 20.00, men det förtjänar han. Han blir nämligen vuxenmobbad på jobbet - haha! Det började med att hans chef bustade honom med att msn:a för mycket med mig på jobb tid :). Jävligt kul! Enskilt samtal osv, dålig stämning som påföjd. Men sedan har denne chef lejt D:s kollegor att spionera på honom - för att sedan ge honom en skriftlig varning för att han har för många privata samtal på jobbet (med mig återigen). Dessutom blir stackars D utesluten från alla möten eftersom han "ändå ska sluta snart". Proffsigt. Undrar om det står i alla "Hur du blir en bra ledare"-böcker som chefen ligger och läser varje kväll, kanske strycker under med en gul märkpenna och viker hundöron på vissa "viktiga" blad. Spontant så ger hela intrigen en touch av snöslaskig skolgård i femte klass. Men det är ju sånt som förgyller vardagen, lite drama!

Nästa fredag bär flyttlasset av - hem till Stockholm. Det ska bli så in i helvete skönt.