Ny sits

Ja, nu har jag för första gången i mitt liv tagit ett riktigt karriärkliv. I november blir jag Nordic Operation Manager på Pitney Bowes Finans Svenska.. Ska bli skoj! Speciellt för min plånbok!
Det här med titlar har aldrig riktigt tilltalat mig, jag har snarare betraktat det som något av en penisförlängare som främst gubbar håller sig med (vad är eg den kvinnliga motsvarigheten till penisförlängare? vaginafördjupare?) - till jag själv fick en titel. Nu kanske jag ska skaffa mig ett fett fallskärmsavtal, börja röka cigarr och köpa luder på helgerna. Jag har faktiskt ett av tre rätt där, jag rökte en massa cubansk cigarr i lördags. Vi hade kräftskiva ute i anrika Enhörna, en ganska blygsam sådan - vi var bara 8 pers - men jag bjöd ändå bort svärfars finaste whiskey (då bjöd jag främst mig själv) och rökte min cuban.. sweet life, jag känner mig som en kronkapitalist!

Vi fiskade t.o.m. kräftorna själva, det har jag aldrig gjort tidigare. Tyvärr är jag ganska mörkrädd vilket är ett problem när man ska ro ut i mörkret och fiska upp små monster ur vattnet (för de ser ju ut som aliens det ser ju alla).

Oftast vill jag ju gärna ge intryck att jag är en orädd tjej, vilket resulterar i att jag aldrig i hela mitt liv kommer att kunna erkänna att jag är rädd för spöken. För trots att jag är en naturvetare i grund och botten och försöker vara så rationell som möjligt i de flesta sammanhang (detta betyder inte nödvändigtvis att jag lyckas), så besitter jag en irrationell rädsla för spöken, vilken jag inte kan kontrollera. Min mamma säger att det beror på att jag tjyvtittade på skräckfilmer när jag var sju, och att jag läste Stephen Kings böcker vid 11 års ålder. Detta behov av att skräckplåga mig själv vet jag inte var det kommer ifrån, för jag kommer ihåg hur rädd jag var de där nätterna när jag låg uppe till två på nätterna och läste "Jurtjyrkogården" eller när grannen kom ned med "Terror on Elmstreet".

Och detta har suttit i sedan dess, vilket jag nu kompenserat genom att skaffa en stor hund. Nu är jag faktiskt inte alls rädd längre, och jag kan t.o.m. ta nattpromenader själv med Stella.

Men ibland kan jag återkalla den där lilla barnkören i t.o.e.s.:

One, two, Freddy's coming for you
Three, four, better lock your door
Five, six, grab a crucifix
Seven, eight, better stay up late
Nine, ten, never sleep again!
(I trailern till de flesta filmerna slutar sången med:
Nine, ten, FREDDY IS BACK AGAIN!)

Fyfan, jag blir nästan lite rädd nu, trots att det är ljusan dag och jag sitter på kontoret. Huga!

På min och Ds första date så tittade vi på en koreansk skräckfilm, "A tale of two sisters". Jag har nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv, men det var främst för att D var med. Han är den bästa skräckeffekten i hela världen tror jag, han skrek och grep tag i mig när det blev otäckt, och mitt hjärta arbetade i 200 knyck genom hela filmen. Men filmen är bra, det är otroligt vackra bilder från den koreanska landsbygden (det är en folksaga från början), så den rekomenderas till den som har en kudde tillgänglig att hålla för ögonen.