Det är svårt att hålla uppe en kreativ nivå för mig har jag upptäckt. Motivation (eller frustration som krävs i vissa fall) för att skriva, tid och allt annat jävla pusslande ska sammanfalla till en jämntjock gröt för att jag ska komma igång.

Såg att min senaste post var ca 1,5 år sedan, och det har ju hänt en del sedan dess. 

Först och främst; jag har blivit mamma. Mamma till Hasse, nu snart 15 månader, världens vackraste, smartaste och charmigaste. Han kom i en kaskad av fostervatten och förändrade ALLT.

En annan stor förändring; jag har blivit akoholfri. Av många olika anledningar. Nykter sedan den 26e Aug förra året, så snart firar jag ett år.

Också; Jag är färdigpluggad! Söker jobb, det går sådär. Inte alls bra. Mitt ämne är mycket smalare än vad jag förstått, INGEN söker en stadsgeograf på jobb-siterna. Whassup med det? Min dröm är förstås att arbeta som konsult, att ha min egen lokal där jag sitter med Sara och vi har en massa olika projekt på gång. Hon kanske har sin tatueringsutrustning där, och kör lite sånt på sidan av för att vi ska få ihop till hyran... Vi kanske också har en cykelverkstad i samma lokal och snickrar ihop tuffa cyklar på beställning. Eventuellt medan vi sjunger stämsång och tjänar kosing. Men det är ju en dröm, än så länge.

Ännu lite senare..

Och så var det 2011. Intervallerna är långa mellan blogginläggen, men desto mer finns att berätta då jag skriver!

Min Stella är borta för alltid. Hon gjorde utfall mot en liten hund i våras (den 8e maj för att vara precis), och den hunden blev ganska illa tilltygad (dock ej livshotande). Jag gjorde så mycket jag kunde i form av kurser, hundcoachning, hundmötesträning osv. men ingenting verkar hjälpa mot de aggressioner mot andra hundar som hon hade (förra sommaren bet hon en annan hund, och även min fastighetsskötare fick ett hugg). Om ett barn blev skadat, eller en annan hund var tvungen att avlivas eller dog pga av min egen hund skulle jag aldrig kunna förlåta mig själv, så jag var tvungen att ge upp. Ägarna till den andra hunden ville att jag tog bort henne, men de ville inte göra en polisanmälan. Det var mitt sista alternativ då en omplacering inte var aktuell, jag hade genom min hundcoach försökt att få tag på ett hem med folk som kan brukshundar utan och innan, men det verkar vara omöjligt att få tag på - ingen var intresserad pga att Stella var en blandras med huvudsakligen Rottis och Dobermann i sig. Det är så vidrigt, det känns så orättvist med tanke på vilken underbar, fantastisk, kärleksfull hund hon var. Just nu finns hon uppe i Dalarna, i en urna, och hennes favoritleksak, Snobben, ligger bredvid.

Några roliga nyheter är dock att jag och R ska bli föräldrar! Jag är i vecka 24, mer än halva graviditeten har gått. Det känns overkligt, fantastiskt och läskigt. Men jag har en känsla av att vi kommer att bli fantastiska föräldrar!

Dags?

Nu kan det vara dags att uppdatera den här bloggen, en sisådär 1,5 år senare. Skönt att skriva igen, men jag behövde en paus för att landa. Det har hänt en hel del.

Sommaren regerar hela min värld just nu, med vin, grillmat, båtar, skärgårdsresor, lantställen och snart en bilresa ner till Tyskland, Holland och Luxemburg. Jag och R kommer leva på detta resten av året, så vi går All In! Det blir lätt så när jag pluggar, Rikard är ny på sitt jobb och vi ska köpa lägenhet. Hösten kommer bli en snål tid, men se då har vi en skön sommar att blicka tillbaka på! Sweet.

Min stora sorg; Stella. Hon var mitt allt i nästan två år, men jag var tvungen att ta bort henne. Det är så vidrigt och jag kan inte ta hela historien nu, jag orkar inte gråta mer. Men jag saknar henne och tänker på henne hela tiden. Men det har gått en del tid nu, så jag känner nästan att folk tycker att jag borde ta mig i kragen och blicka framåt. Det är så svårt! Hon sov i min säng under 2 års tid.

Hmm, vi tar den historien sen som sagt.

nya tider - nya utmaningar

Jag har inte skrivit på ett tag eftersom det har hänt så mycket. D & jag har gjort slut, jag har träffat en ny stjärna, D har träffat en ny förmåga, jag har renoverat och sålt lägenheten och köpt en ny, börjat på min nya tjänst, stella har tvingats sluta på sitt dagis och ska börja på ett nytt och lotta har blivit mamma. Sådär - i stora drag är det väl vad som skett.


Men jag har aldrig mått så dåligt som under den här tiden, jag trodde ju att jag var en tuff tjej, men där misstog jag mig. När man föreställt sig en helt liv tillsammans med en annan människa - en föreställning som sedan försvinner - är det som om en känslomässig atombomb utplånar hela ditt själsliv för att en helt ny värld sedan ska växa fram ur detta sargade mentala ökenlandskap. Försiktigt och trevande. Det var dagens poesi.

Jag vill aldrig mer vara med om alla dessa tårar och känslor. Av erfarenhet har jag ju lärt mig att känslor mest är till besvär, de står ofta i vägen för rationellt tänkande. Givetvis har jag försökt förtränga så mycket som möjligt genom att dränka mina sorger, snorta bort mina känslor, jobba alla tänkbara tider på dygnet för att sopa undan alla tankar. Men det verkar som om allt kommer ikapp en - det fungerar inte riktigt att rymma från allt. En aha-upplevelse för mig, det har ju alltid fungerat förut? Jobbigt, energikrävande, fördummande och helt enkelt vidrigt är det med dessa känslostormar som kan överraska dig närsomhelst. De flaggar liksom inte ens för sin ankomst utan de kan kasta sig över dig när du som minst anar det. Hemskt.
Fast jag kommer ju alltid tillbaka. Som en gummiboll, som Numminen sade.


Min nya, lite skörare tillvaro, bjuder mycket södermalm, öl, vin och andra läckerheter - det är nästan som att färdas i en tidsmaskin tillbaka till 2005! Men denna gången har jag en vänsterwiggah vid min sida - R - vilken kommer att återkomma framöver.

fredag

Hejhejhej! Löningsfredag! Tjoho!
Jag ska på min första A.W. med P.B. ikväll, det ska bli kul att se hur mina kollegor beter sig med några promille i kroppen. Räknar med att pumpa de flesta på göttigt skvaller, och skapa en intrig här och där kanske :). Sånt gillar jag!

www.maska.nu

Den roligaste hemsidan för er som inte anser att ni får lön för mödan, utan känner er som en kugge i det kapitalistiska maskineriet.

http://davidharvey.org/